speed of sound.

ett minne som sitter kvar i skallen likt ett handavtryck i en cementplattform är då vi i Los Angeles blev inbjudna på en efterfest uppe i hillsen. Vi var alla vitklädda på klubben som hette XVI. anna hade först på sig en blommig klänning och vi blev inte insläppta. taxin tog oss tillbaka hem till lägenheten, anna svirade om och sedan var vi tillbaka till XVI. vi gick förbi kön och blev insläppta. vi drack vin och drinkar i massor. men stöter ju på en hel del trevliga människor och min kompanjon föll för en karl som bjöd på efterfest. dennas vän hade ställt sin bil i ett garage i närheten. vi gick till bilen och turen började inte bra. han körde för fort över ett gupp och bilen skrapade i marken. "it's not a big deal!" säger han, vars bil kostade mer än allt jag någonsin kommer att äga tillsammans, typ. trafikljusen anpassade sig efter oss och vi for igenom los angeles som om vi var ute i ödemarken. när vi började närma oss hillsen så slog föraren på "speed of sound" med coldplay. I went crazy och med halva kroppen utanför bilen, sjungandes som aldrig förr, lite smått berusad så ägde jag världen. håret som låg så fint i vågor tidigare under kvällen såg säkert ut som ett skatbo. men vad gjorde det!? vi hade allsång som på skansen och människorna som vi körde förbi måtte ha trott att vi var smått galna. det var vi också. men den berusande känslan, ögonen hängde inte riktigt med, ljudet blev tydligare och tydligare och jag mådde så jävla bra. väl uppe, ute ur bilen så gick vi ut på balkongen och utsikten över los angeles natt gav mig ett minne för livet. dörren öppnades utifrån av ett gäng karlar och 10 minuter senare var jag hemma. två adrenalinkickar av två helt olika anledningar under en och samma kväll. wow!