det här som kallas kärlek.

En present, den största och finaste present som man kan få. Man lämnar liksom över sitt hjärta i en liten presentask. "Här, ta väl hand om det...".

När man väl har tagit det steget, efter att ha övervägt fördelar mot nackdelar och nackdelar mot fördelar och kommit fram till att fördelarna väger tyngst... Då ger man bort något som man vet att personen kan krossa. Sitt eget hjärta. Man är beredd på att man kan få tillbaka presentasken, kanske lite kantstött... men det gör inget! Skillnaden är innehållet. I asken ligger inte längre ett fint och välbehållet hjärta. Nu är det sönderslitet. Ja, jävlar vad sönderslitet det är. Det är blodigt, skitigt, krossat, platt och det ser inte ens längre ut som en hjärta.

Vad fan hände?

Oftast så får man tillbaka hjärtat när det finns lite liv kvar i det, liv som kan räddas. Hjärtat gavs inte tillbaka tidigare, ingen ville ge tillbaka det. Någon ville fortfarande ha det hos sig. Presenten överlämnades i rätt tid, hade det varit borta längre så hade man fått tillbaka en tom ask. Det hade gjort ännu ondare.

Ingen vill ha tillbaka en tom ask.

Någon som misshandlar min kompis hjärta, som spottar och sparkar på det, ska inte få ha det hos sig.