egentligen vet jag inte vad jag vill skriva eller vad jag borde skriva. det finns liksom inga ord. killen som jag var störtförälskad i har gått bort. han finns inte mer. jag träffade honom senast för snart ett halvår sedan, ändå känns det som om det var igår. men nu kommer jag inte att träffa honom igen... inte i detta livet iallafall. tanken som flög genom mitt huvud kvällen jag fick reda på att han hade gått bort handlade om vårt senaste samtal:

"are we going to see eachother again, martin?"
"definitely! and that's a promise. don't worry, linda.".

men det blir ju inte alltid riktigt som man tänkt sig. jag bara tänker på att vi har gått och väntat sedan vi sågs första gången förra sommaren. jag har väntat, dag ut och dag in. jag har längtat och väntat varenda dag sedan den 9 juli 2009. men man ska inte vänta på att saker och ting ska hända. man ska ta tag i det direkt, för om man väntar blir det någon gång för sent... tro mig, jag har precis fått erfara det.

kom ihåg gårdagen, lev i nuet och dröm om morgondagen.
lova mig det.