"Svettig, stel och genant vaknar jag upp klockan 3:30 inatt. "Helvete, det är dags" är det absolut första jag kan komma att tänka på. Jag ser dubbelt och söker mig fram som en rökdykare längst väggar och möbler. Givetsvis efter att jag smygit upp ur sängen som en hal ål (Michaela har oftast svetsat fasst sig i min armhåla när vi sover) för att inte väcka henne.
Nu, ja nu börjar den riktiga utmaningen! Jag svär för mig själv under tiden jag sakta fortfarande söker mig till min slutliga mål. "Åh, så dum.. Så dum." Och nu när min kropp är aktiv sätter det verkligen igång på riktigt. Jag sympatiserar med er gravida. Det var värkar banne mig!
Väl på plats står jag ivrig och hoppar på tå som om jag står på glödande kol medan jag försöker hitta lampknappen, sätter mig till rätta och upptäcker till min förkräckelse att dasspappret är slut. Nödig som ett djur, springer jag så fort det bara går när man ska vara ljudlös för att hitta något som kan ersätta dasspappret. Nu är det nära. Som en nyfödd giraff staplar jag fram.
Mission complete.
Nu till den verkliga poängen. Hur långt in i ett förhållande måste man vänta innan man med all rätt får sätta sig på dass och göra tvåan hos sin flickvän? Allt här hemma luktar honung, lavendel och vanilj och det känns som att hon skulle börja gråta om jag förstörde det.
Men, jag orkar verkligen inte med det här längre. Jag blir i princip tårögd varje gång jag spolar 3:00 på natten. Känslan av att "jag åkte dit, igen. Kom igen, ta dig samman, du fixar det här."
Hjälp mig. Ge mig antar dagar, veckor, månader (säg för allt i världen inte att det är månader som krävs). Vad som helst!"
KLOCKRENT!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar