jag fick en fråga idag.

på min rast så tassade min chef fram till mig, nätt och försiktigt. precis som att han inte ville att någon skulle se honom. han kollade på mig, log ett brett leende. och ställde frågan. frågan som man fasar över att få då man är 23 år gammal, singel och tycker att siffrorna på vågen bara stiger högre och högre.

"linda, är du gravid?"

mina ögon blev som... svarta stora kastanjer. golvet under mina fötter tycktes försvinna. kylskåpen snurrade runt mig. solen gick plötsligt ner och det svartnade för mina ögon. hörde jag rätt? frågar denna människa mig om jag, helt seriöst, är gravid?

"va?"
"ja. är du gravid?"
"är du blåst eller!?" svarade jag. sen gick jag.

så hade det kunnat gå till om jag hade vågat säga så till min chef. men det vågar jag inte.

Istället så sa jag:

"alltså nä... jag har för mig att man måste pippa för att kunna bli gravid. och nu sysslar jag ju inte med sådana saker... men jag vet att sist jag vägde så här mycket var längesedan. det kanske är det?"
"nejnejnej, jag menar inte att du är tjock... det liksom... det strålar om dig!" svarade han, min chef.
"O-K." svarade jag. "du är fan trög." (med ett litet, litet leende på läpparna.)

han trodde att han räddade situationen, men det gjorde han inte. människor tror att jag är gravid.

over and out.